Guy Number Three

Generellt sett tycker jag att man ska förhålla sig till förändringarna i medielandskapet som en koalabjörn (stora öron, liten käft) snarare än som en krokodil (stor käft, små öron).

Kom att tänka på detta i samband med att betaldebatten åter tog fart, när mediemogulen Rupert Murdoch nyligen offentliggjorde planer på att ta betalt för innehållet på Newscorp-sajter.

Jag tror, liksom många andra, att det är omöjligt att nå framgång med en betalvägg för breda nätmedier. Detta av det enkla skälet att läsarna då går någon annan stans för att läsa i stort sett samma nyheter eller artiklar.

Med detta sagt – jag har svårt att begripa varför just den här debatten blivit så onyanserad och polariserad. Eller kanske snarare svårt att förstå varför så få sansade röster hörs från mediebranschen. För om man har ett affärsmässigt perspektiv på betalfrågan finns det goda skäl att inte ta en position ute på någon av ytterkanterna.

I ena ringhörnan står de som hävdar att skapande definitionsmässigt har ett värde och att man därför ”har rätt” att ta betalt för det (som om just deras verksamhet vore undantagen alla vanliga marknadsekonomiska principer). ”Varför ger ni bort innehåll gratis?” är en fråga som jag (som länge jobbat med öppna, i huvudsak annonsfinansierade webbmedier) fått många gånger. Svaret på den frågan är så klart: Vi ”ger bort” innehåll för att skapa räckvidd och därmed en annonsaffär. Att ta betalt av läsarna vore, i vårt fall, en sämre affär.

I andra ringhörnan står nätlibertarianer med mottot ”Information wants to be free”. All inlåsning av information är fel om man renlärigt utgår från den här ideologin. Politiskt går det att argumentera för en sådan hållning, men om vi ska behålla det affärsmässiga perspektivet – och det ska vi i det här fallet – så kan man väl säga så här: Information wants to be free… ofta, men inte alltid.

Om skånska nyhetstjänsten Rapidus (som är låst och abonnemangsfinansierad) går med vinst – good for them . Den dag affärsmodellen inte längre håller får de helt enkelt se sig om efter en annan. Om Wall Street Journal kan tjäna mer pengar på en betalvägg än på att öppna sajten – good for them. Det behöver inte betyda att det är rätt väg att gå för Dagens Nyheter.

Det finns få goda exempel på ”traditionella” webbmedier som tjänat pengar på betalväggar, men om vi vidgar informationsbegreppet till att också omfatta annat digitalt innehåll blir diskussionen mer relevant.

Som konstateras i den här intervjun är det exempelvis ganska bra ös på Iphoneanvändarnas mikrobetalningar (här kan man invända att Apple tar betalt för bruket av en distributionsplattform lika mycket som för innehållet i sig, men det är en annan diskussion).

Samtalet om inlåsningar av information tangerar ofta filosofi och politik, och så ska det vara – informationsrevolutionen förändrar i grunden vår syn på ägande och konsumtion.

Men för digitala medier som inte tjänar några pengar – de allra flesta – gäller det att försöka dra in pengar, och att helst göra det idag. Och då tycker jag att det verkar klokare att förutsättningslöst testa affärsmodeller än att lyssna för mycket på krokodilerna i båda ringhörnorna.

”Tidningsdöden” var det stora modeordet i mitt Twitterflöde under vårvintern. Men jag har stött på det allt mer sällan, under sommaren knappt alls.

Att tidningsdöden var en så glödhet topic under ett par månader tidigare i år är inte särskilt konstigt. De amerikanska dagstidningarnas resultat i första kvartalet var rekorduselt, med ett säljtapp på närmare 30 procent. Från USA kom nästan dagliga rapporter om nedläggningar av tidningar, bland dem institutioner som Rocky Mountain News och Seattle P-I.

När spekulationer om en nära förestående nedläggning av självaste NY Times började poppa upp ungefär samtidigt var känslan att något helt avgörande var på väg att hända. På väldigt kort tid.

Sådant var alltså klimatet under en kort period i våras, när diskussionen om ”tidningsdöden” engagerade som mest. Men i stort sett alla som tyckte i den här frågan uttryckte generella uppfattningar om papperstidningen som produkt eller distributionsform. Andra, inklusive undertecknad, snöade in på den senaste utvecklingen på amerikanska marknaden.

Men jag var ändå nyfiken på hur medieintresserade svenskar såg på omvandlingstrycket mot de svenska dagstidningarna. Om den starka pessimism (eller optimism, beroende på vem man frågar) som jag stötte på i diskussionen verkligen gällde även i Sverige – och på kort sikt. Jag skickade ut en experimentenkät på Twitter där jag tog i rejält och bad folk att lista vilka svenska rikstidningar som fortfarande skulle distribueras på papper om fem år. Med tanke på den rätt uppiskade stämningen väntade jag mig svar som skulle utmåla (från tidningarnas horisont) apokalyptiska scenarion.

Men nu blev det inte så. Nästan alla som svarade (ett dussintal) var övertygade om att samtliga riksdrakar skulle stå stadiga. Ett par trodde att SvD skulle vara nedlagd – en inte helt vildsint gissning med tanke på att tidningen (som jag gillar och läser dagligen) rensat för presstöd visat sig i stort sett oförmögen att tjäna pengar, även under gynnsamma konjunkturförhållanden.

Ungefär samtidigt som papperstidningarnas snara frånfälle diskuterades som mest animerat presenterade Expressen, utan större väsen, sitt näst bästa resultat någonsin. En viktig förklaring till Expressen framgång är att tidningen under vd Bengt Ottosson utnyttjat distributionsformen för papperstidningen kreativt och maximalt, med stora försäljningsframgångar för tilläggsprodukter som dvd-serier. En rad andra mediehus gick också in i (ett i och för sig rekordtufft) 2009 med ”pappersvinster” på hundratals miljoner. Att i det läget börja planera sin egen begravning känns minst sagt förhastat.

Att dagstidningen på papper inte kommer att överleva i all evighet är en numera rätt okontroversiell åsikt. Tryck och distribution är dyrt. Faktumet att den unga expediten på Pressbyrån i Visby inte kände till produkten Dagens Nyheter när jag frågade efter den säger också något. Liksom faktumet att pappa, 65 år och stolt blivande Iphoneägare, slopar en av två pappersprempor: ”Jag får ändå samma nyheter på nätet.”

Men precis som respondenterna i min (allt annat än vetenskapliga) minienkät tror jag att landets stora rikstidningar kommer att stå stadiga på kort sikt och distribueras på papper längre än många tror. Även om räckvidderna överlag viker är de stora tidningarna fortfarande enorma marknadsplatser och kommer att vara det länge än.

Till detta kommer faktorer som pr och prestige. Att skrota (pappers)varumärken med lång och laddad historia kräver osentimentala och hårdhudade företagsledare. En nedläggningsprocess kan dra ut på tiden i många år, även efter att beslutet är så gott som fattat, och även om varumärket lever vidare i annan distributionsform.

Om 2009 och de närmast följande åren blir usla lär ägarna knappast ta det som en inteckning på att tidningarna aldrig mer blir lönsamma. Krisen har ju slagit mot fler sektorer än mediebranschen och de närmaste årens resultat kommer inte på egen hand att motivera nedläggningar (även om vi med säkerhet kan räkna med många fler sparpaket – rejält slimmade organisationer är helt nödvändiga framöver, liksom i grunden förändrade produkter, men mer om det i en annan postning).

Ett citat om tidningsdöden flimrade faktiskt förbi i Twitterflödet häromdagen. Det var en tidningsman (minns för mitt liv inte vem) som räknade med att fira (hans ordval) det sista tryckta exet någonstans runt 2040. Fullt så länge behöver han kanske inte vänta.  Men räkna med att uppställningen ser ut ungefär som i dag länge till.