Guy Number Three

Guy Number Three är inte jättegammal, men nu tar bloggen en paus tills vidare. Skälet är att jag har fått chansen att vara med och skriva på samesamebutdifferent, en kollaborativ blogg som handlar om samma sak som den här – mötet mellan gamla medier och nya.

SSBD befolkas av smarta och intressanta personer (skribenter och läsare) som jag ibland håller med, ibland inte. Och den är nog det närmaste jag har kommit en publicistklubb för 2000-talet. Eftersom jag inte hinner engagera mig i mer än en blogg (bloggandet är som sagt ett fritidsprojekt) har jag valt att lägga krutet på SSBD ett tag framöver. Här kan du läsa mitt debutinlägg.

Tack till engagerade läsare och kommenterare, vi ses på annat håll.

PS. Nämnde att jag glömt någon viktig när jag tipsade om favoritbloggare för ett tag sedan. Det var nog Andreas Ekström jag tänkte på. DS.

Bilden nedan såg jag första gången i somras. Den har haft ganska bra cirkulation bland pappersjournalister som ser den som effektiv satir över nättidningarnas tänkta tillkortakommanden, exempelvis ”snuttifierad” journalistik (lovar att återknyta till den diskussionen med en hel bloggpost om kvalitetsbegreppets relativitet).

Men mig säger den någonting helt annat. Om du inte sett den förut, kika på den ett tag. Sen scrollar du ned en bit, så ska jag berätta vad.

Webbmedier – i det här sammanhanget tänker jag på traditionella webbmedier, nyhetstidningar på nätet – är tonåringar vid det här laget. Själv har jag jobbat med webbmedier i närmare tio år. Och det som bilden på ett ganska roligt sätt illustrerar, i mina ögon, är hur lite som har hänt sedan vi satte i gång. Även om vi gärna inbillar oss motsatsen.

Visst, annonsmarknaden på nätet har mognat en del, och webbjournalistiken på sina håll blivit mer kvalificerad och accepterad. Förbättrad design, utveckling av tjänster och kortare laddtider ger läsaren en helt annan upplevelse nu än för bara några år sedan. Och visst har sociala webben gjort vissa avtryck på de flesta nyhetssajter med verktyg för delning på Facebook och what not, med läsarforum i marginalen. Men själva helheten, ja, vad ska man säga. Ta och kika på bilden en gång till.

Först och främst kan man konstatera att nättidningen i dag fortfarande ofta inte skiljer sig mycket från papperstidningen, även om vissa är värre än andra (jag har själv jobbat med webb 1.0-projekt långt in på 2000-talet). Det gäller både arbetssätt och presentation. Man kan argumentera för att tidningen på nätet konserverats på goda grunder. Att papperstidningen (förlaga för nyhetstidningen på nätet) genomgått en utdragen evolution och ser ut som den gör för att det faktiskt funkar, att vi som jobbar med nätmedier borde lära oss av det. Jag håller inte med.

Självklart finns det element som ska följa med även när distributionsformen ändras. ”Stringent nyhetsvärdering blir aldrig omodern”, sa en smart kollega häromdagen till försvar för det på många sätt antika mediet text-tv. Han har givetvis helt rätt i det.

Men målet måste förstås vara att utnyttja mediets potential fullt ut, och tanken på att vi inte ska komma längre än i någon av skisserna ovan är nedslående. Tur då att det trots allt finns en del spännande exempel på hur nyhetsmedier faktiskt kan utvecklas på nätet.

Ett lokalt experiment att hålla ögonen på är amerikanska Annarbor.com. Sajten drog i gång samma dag som lokaltidningen Ann Arbor News lades ned och innehållet står 60 anställda och 70 lokala bloggare för (jämför 200 anställda på den nedlagda tidningen). Tillsammans skapar den här ovanliga personalstyrkan en nyhetstidning som faktiskt inte alls ser ut som… en tidning. Och det är förstås ingen slump. Mer om Annarbor.com kan du läsa hos Niemanlab.

Och det senaste, kreativa greppet från amerikanska Slate (tack för tips Jocke) är ett utmärkt exempel på att teknikutvecklingen inte är journalistikens fiende (tyvärr utbredd åsikt), utan tvärtom. News Dots illustrerar grafiskt hur olika nyhetshändelser hör ihop. Bör kollas in.

Dina bästa exempel på kreativa arbetssätt, presentationer och gränssnitt hos nyhetssajter? Hojta till i kommentarsfältet.

UPPDATERAD: Eftersom jag fått frågan – nej, jag tycker inte att Annarbor.com är ett föredöme i alla avseenden. Är till exempel inte alls förtjust i formen, och läsarna får (i min smak) alldeles för lite guidning på sajten. Däremot är den ett spännande exempel på webbtidningsmakeri utanför normen.

Jag har ingen vanlig blogroll här på Guy Number Three utan använder delicious (en bit ner i högerspalt) för att länka till artiklar och bloggposter som jag tycker är läsvärda. Bättre precision på det sättet.

Men det finns ett gäng medie(relaterade)bloggar som jag gärna återkommer till, fast jag inte alltid håller med författarna (även om jag ofta också gör det) – gott så, för jag har alltid tyckt att det är mer spännande med folk som utmanar mina föreställningar än sådana som bekräftar dem. Även om de flesta är välbekanta för många av mina besökare så kanske någon hittar något nytt med hjälp av den här listan.

En not: På listan ingår bara ”specialiserade” bloggar om de ämnen som den här bloggen intresserar sig för.  I traditionella medier finns flera duktiga mediebloggare, men de skriver för en bred publik och är diskade i just det här sammanhanget. Here goes, mina svenska bloggfavoriter utan inbördes ordning:

Fredrik Wass Bisonblog och Anders Mildners blogg. Även om de stilmässigt skiljer sig åt betyder de här två skribenterna lite samma sak för mig. Skriver initierat om samhället och informationsrevolutionen. Utvecklingsoptimistiskt, intelligent och med varmt humanistisk underton.

Sofia Mirjamsdotter som för stunden kan läsas här och här. Smart och kunnig sociala medier-expert. Har förskjutit mina perspektiv ett par gånger, och det är som sagt mer ett plus än ett minus.

Fredrik Strömberg. Smart, rolig, mångsidig och mycket välformulerad Bonnierman. Stor energi och ännu större patos.

Joakim Jardenbergs Jardenberg unedited. Early adopter, bedriver högklassig omvärldsbevakning och delar gärna med sig av sina kunskaper. Mest stjärnmärkt i min Google Reader.

Henrik Torstensson. Skriver kunnigt, kärnfullt, med affärsfokus och internationell utblick. Befriande konkret och nyhetsorienterad när man tröttnat på den ganska strida floden av fluffiga mediebetraktelser.

Rolf van den Brink. Kunnig och med störst integritet i klassen. Lika orädd för att reta upp ”gammelmedianerna” som ”bloggbubblan” vilket är ett plus i min bok.

Olle Lidboms Vassa eggen. Extremt påläst, alltid väl underbyggt. Fenomenal på printmedier.

Jag inte bara tror utan vet att jag har glömt någon viktig. Får återkomma om det.

Det är branded entertainment för webben som gäller nu. Åtminstone om man ska tro multimogulen Barry Diller, mannen bakom bland annat Ask.com och The Daily Beast, som uttalar sig om saken i Business Week.

Med branded entertainment menas i det här fallet skräddarsytt innehåll som inte bara har en kommersiell avsändare utan faktiskt handlar om företaget. Blotta tanken är nog fullt tillräcklig för att ge mer traditionellt orienterade mediemoguler svettningar. Med ett kommersiellt innehåll som bär sig självt och som dessutom distribueras utanför de vanliga mediekanalerna, exempelvis via Youtube, är det många sköna annonskronor som riskerar att flyga all världens väg.

Mitt uppe i detta är också svenske Los Angeles-bon Joakim Båge som inte bara är partner i framgångsrika medie- och eventföretaget Digital Media Wire, utan också en av grundarna till branded entertainment-företaget Fabric Digital Media.

Fabric Digital Medias nisch är produktion av kvalitetsunderhållning för webb. Första produktionen heter Easy To Assemble och uppdragsgivaren är ett mycket välkänt svenskt möbelföretag.

Produktionen, med premiär i oktober och bland annat Jeff Goldblum i rollistan, utnämns här till ett av de mest intressanta inom branded entertainment för tillfället. Kolla in ett smakprov nedan.

Jag vill att bloggen ska handla om möjligheter snarare än svårigheter, men här tänkte jag ägna några rader åt något ganska knivigt som jag berört i flera andra poster – nämligen annonsförsäljning på nätet.

Jag blev överväldigad av responsen på inlägget Att lyckas med en mediestartup – tio tankar om vägen dit (en av mina tankar med bloggen var att placera mig själv mitt i ett flöde av idéer från smarta människor och den funkar redan så – helt fantastiskt). Dels blev det en insiktsfull och livlig debatt i kommentarsfältet, dels har jag fått många mejl med tankar och idéer från entreprenöriellt (har trots den fina betydelsen ganska svårt för det ordet) sinnade mediemänniskor.

Många av funderingarna har handlat om säljet – mer specifikt försäljningen av ”traditionella” nätannonser. Därav denna kortpostning.

Som jag redan hunnit skriva några gånger, trots att Guy Number Three är en ganska nyfödd blogg, är det klokt för unga och oetablerade nätmedier att skapa en affär som inte är beroende av ”traditionella” annonsintäkter. Det gäller särskilt de smala nischsajter som ”mediestartup”-postningen handlar om.

Här är några av skälen:

• Annonsförsäljning är inte nanoteknologi, men likväl ett hantverk som kräver kunskap, kontakter och talang. Underskatta inte svårigheterna.
• Annonsförsäljning är starkt konjunkturberoende. Inga medieslag har klarat sig undan den jättedip som följde på finanskrisen.
• Du är inte attraktiv för säljnätverk om sajten har liten trafikvolym och det kommer din sajt sannolikt (jämförelsevis) att ha.
• Som signaturen crmmedia klokt påpekar i sin kommentar så finns dessutom ett problem som växer ju mer nischad du är. Han, eller hon, skriver: ” Dock finns det en aspekt av säljet som dödar projekten. Även om man får tag på den där drivna säljaren, så finns begreppet ’säljkostnad’. Att nischa sig har en tendens att dra upp denna kostnad en hel del och vid en viss nivå hjälper det inte hur duktig säljare du har, man svälter ihjäl i alla fall för det lönar sig helt enkelt inte att dra in degen.” Det är ett enkelt resonemang med utgångspunkt i tillgång och efterfrågan, men inte desto mindre sant. Om din tidning handlar om, säg, nordisk massaindustri kan du räkna med att det blir dyrt (per intjänad annonskrona) att sno ihop en säljlösning.

Men det här är ingen anledning att deppa ihop. Det finns trots allt idéer och intäktskalkyler som baseras på annat än enbart traditionell annonsförsäljning (här tänker jag inte på betalväggar), och det är i första hand dem jag kommer att intressera mig för på bloggen. Ännu mer om detta sen alltså.

I en tidigare postning förde jag ett resonemang om faran för ett ungt, nätbaserat medieföretag att förlita sig på enbart annonsering.

Givetvis är det inte bara ”mediestartups” på nätet som resonerar på det sättet numera. Häromdagen, i ett annat diskussionsforum, uppmärksammades jag på den här artikeln i Adage. Där sammanställs en rad grepp (mer eller mindre långt från traditionella prenumerations- och annonsaffärer) som flera amerikanska magasin, exempelvis Men’s Health och tekniktidningen Make Magazine, tagit till för att staga upp svajiga intäktsströmmar. Det rör sig exempelvis om bokförsäljning och annan e-handel, event och mässor.

Men det är inte ”sidoaffärerna” i sig själva som är intressanta – det finns ju flera exempel på svenska medier som tjänar pengar på event och bokförsäljning (Veckans Affärer, Expressen, Aftonbladet, med mera). Mer uppseendeväckande är magnituden på sidoaffärerna. De börjar faktiskt likna huvudaffärer.

Bokförsäljning svarar exempelvis för en femtedel av intäkterna hos Men’s Health. Jämför med andelen intäkter från internetannonsering som ligger på 4 procent.

Hos Make svarar nätannonsering visserligen för en större del av kakan (17 procent) än hos Men’s Health. Men tidningens e-handelsverksamhet står för en fjärdedel av de totala intäkterna – mer än nät- och printannonserna sammanslaget.

Att tidningar tjänar pengar på annat än annonsering och prenumerationer kan tyckas okontroversiellt, men är det inte. En invändning jag stött på är att tidningar som inte längre tjänar huvuddelen av sina pengar på ”kärnverksamheten” – det vill säga annonsering och prenumerationer – ägnar sig åt ”konstgjord andning” och kanske inte borde investera i publicistik över huvud taget.

Andra, mest journalister, hävdar att mångfacetterade affärsmodeller av det här slaget på något sätt automatiskt innebär att journalistiken sätts i andra rummet och/eller blir ”köpt” och ”sponsrad”.

Jag tycker att det är två dåliga invändningar och ska kort förklara varför.

* ”Sidoaffären” skulle inte finnas, eller åtminstone ha mycket sämre förutsättningar, utan redaktionellt innehåll. Om försäljningen av böcker, merchandise eller vad det nu handlar om går bra, ja då är mediets trovärdighet i mottagargruppen en viktig förklaring. Av det skälet ska man givetvis undvika försäljning som skadar varumärket (en tung affärstidning ska självklart inte sälja böcker som lovar läsarna garanterad rikedom på en vecka, omvänt kan smarta ”sidoaffärer”, exempelvis lyckade event, stärka mediets varumärke). Och av det skälet ska man investera i ett bra innehåll.

* Ett redaktionellt innehåll som går hem hos läsarna är också det som skapar räckvidd – och därmed en plattform för försäljningen. Knappast raketforskning, men det verkar behöva sägas ändå. Mediet, innehållet, är fortfarande navet kring vilket allt annat snurrar.

* Slutligen – varför skulle kreativa affärsmodeller per automatik innebära att journalistiken är ”sponsrad”? Som någon annan påpekade i en debatt för ett tag sedan – traditionell annonsering är ju i teknisk mening inget annat än sponsring (av redaktionellt innehåll). Rågången mellan affärer och publicistik kan upprätthållas på precis samma sätt som förut, även om intäktsströmmarna ser annorlunda ut. Och glöm inte att det är goda affärer som finansierar god journalistik.

Google Wave – den omtalade plattform som ska gifta e-post, sociala medier, instant messaging och wikifunktioner – är inte långt borta. En handfull svenskar har redan testat och i slutet av september bjuds 100.000 användare in (globalt) att testa en betaversion.

En ambitiös, entusiastisk men bitvis ganska kritisk recension av preview-versionen levereras av PC Mag. Stor potential, men med ”rough edges”, heter det i den här recensionen.

Om du tillhör de nyfikna kan du anmäla intresse för det senaste om Wave här. Om du kikar på filmen nedan (obs, lång, runt 40 min finns intressanta grafiska avsnitt) får du också en god idé om gränssnittet. Publiken vid presentationen är dock utvecklare (den är hämtad från Google I/O conference i maj) så bryt inte ihop om du inte greppar allt.

En liten och mer lokal hype står Linköpingsföretaget Twingly för, med kommande Shinobi. I den här intervjun berättar Twinglys vd Martin Källström att Shinobi har likheter med Twitter, men att användaren följer ämnen och inte personer. I andra sammanhang har likheter med Friendfeed (nyligen uppköpt av Facebook) lyfts fram, men jag hoppas på ett mer intuitivt gränssnitt än så. Det senaste snacket om Shinobi följer du bäst här. Twingly bjuder in hugade betatestare att höra av sig till martin@twingly.com och lansering planeras enligt företaget till oktober.

Att döma av vad många sociala medier-entusiaster på Twitter säger finns en längtan efter en mötesplats som ger mer utrymme för (trådade) samtal än just Twitter (som har begränsningen 140 tecken). Många säger sig sakna Jaiku (som finns kvar, men fört en tynande tillvaro). Vilken webbtjänst som ska fylla det tomrummet återstår att se.

”Märkligt hur diskussioner om journalistik på nätet alltid slutar i frågan: ‘Men hur tjänar vi pengar?’ Är inte det en fråga för marknadsavdelningen?”

Den frågan skickade tidningen Dagens mångsidige och smarte webbredaktör Emanuel Karlsten ut på Twitter i går. Han hade då precis deltagit i en (gissningsvis högintressant) diskussion om journalistikens framtid på Sweden Social Web Camp.

Just det ämnet får mig att gå i gång mångcylindrigt så här är, helt kort, mina tankegångar.

Jag tror och hoppas på den goda journalistikens överlevnad, på nätet och i andra distributionskanaler. Och det farligaste man kan göra, anser jag, är att helt släppa ansvaret för den goda journalistikens överlevnad (som ju kräver finansiering) till marknadsavdelningarna.

För etablerade medier gäller det att förnya journalistiken och förtjäna sin plats på den nya mediekartan.

Amerikanska nyhetsmagasinet Newsweek hör till tidningarna som tänker nytt. Sedan i våras har magasinet en ny redaktionell strategi som innebär att man i stort sett struntar i korta nyhetspuckarna eftersom man kommit fram till att det blivit för svårt att konkurrera med snabba nyhetsmedier. Istället satsar tidningen på billigare, men redaktionellt högklassigt opinionsmaterial och kvalitativ, fördjupande originaljournalistik.

Om det är rätt väg att gå för tidningen återstår att se, men min poäng är det det är precis den här sortens vilja till förnyelse – redaktionell förnyelse – som kan rädda kvalitetsjournalistiken. Alla journalister behöver inte bry sig om affären, men ju fler av oss intresserade som gör det, desto bättre.

Jag tror dessutom att mycket av framtidens mest spännande nätjournalistik kommer att bedrivas av journalister som också är medieentreprenörer (läs mer i den här postningen) och de har ju självklart ett intresse av affärsbiten. Risken för att journalistiken därför skulle bli ”köpt” är liten, eftersom jag tror att drivna medieentreprenörer/journalister ofta är samma personer som har det största engagemanget i publicistiska frågor. En kommande bloggpost handlar om det spännande journalistiska entreprenörskap som blommat i USA i tidningskrisens spår. Mer om detta då.

Generellt sett tycker jag att man ska förhålla sig till förändringarna i medielandskapet som en koalabjörn (stora öron, liten käft) snarare än som en krokodil (stor käft, små öron).

Kom att tänka på detta i samband med att betaldebatten åter tog fart, när mediemogulen Rupert Murdoch nyligen offentliggjorde planer på att ta betalt för innehållet på Newscorp-sajter.

Jag tror, liksom många andra, att det är omöjligt att nå framgång med en betalvägg för breda nätmedier. Detta av det enkla skälet att läsarna då går någon annan stans för att läsa i stort sett samma nyheter eller artiklar.

Med detta sagt – jag har svårt att begripa varför just den här debatten blivit så onyanserad och polariserad. Eller kanske snarare svårt att förstå varför så få sansade röster hörs från mediebranschen. För om man har ett affärsmässigt perspektiv på betalfrågan finns det goda skäl att inte ta en position ute på någon av ytterkanterna.

I ena ringhörnan står de som hävdar att skapande definitionsmässigt har ett värde och att man därför ”har rätt” att ta betalt för det (som om just deras verksamhet vore undantagen alla vanliga marknadsekonomiska principer). ”Varför ger ni bort innehåll gratis?” är en fråga som jag (som länge jobbat med öppna, i huvudsak annonsfinansierade webbmedier) fått många gånger. Svaret på den frågan är så klart: Vi ”ger bort” innehåll för att skapa räckvidd och därmed en annonsaffär. Att ta betalt av läsarna vore, i vårt fall, en sämre affär.

I andra ringhörnan står nätlibertarianer med mottot ”Information wants to be free”. All inlåsning av information är fel om man renlärigt utgår från den här ideologin. Politiskt går det att argumentera för en sådan hållning, men om vi ska behålla det affärsmässiga perspektivet – och det ska vi i det här fallet – så kan man väl säga så här: Information wants to be free… ofta, men inte alltid.

Om skånska nyhetstjänsten Rapidus (som är låst och abonnemangsfinansierad) går med vinst – good for them . Den dag affärsmodellen inte längre håller får de helt enkelt se sig om efter en annan. Om Wall Street Journal kan tjäna mer pengar på en betalvägg än på att öppna sajten – good for them. Det behöver inte betyda att det är rätt väg att gå för Dagens Nyheter.

Det finns få goda exempel på ”traditionella” webbmedier som tjänat pengar på betalväggar, men om vi vidgar informationsbegreppet till att också omfatta annat digitalt innehåll blir diskussionen mer relevant.

Som konstateras i den här intervjun är det exempelvis ganska bra ös på Iphoneanvändarnas mikrobetalningar (här kan man invända att Apple tar betalt för bruket av en distributionsplattform lika mycket som för innehållet i sig, men det är en annan diskussion).

Samtalet om inlåsningar av information tangerar ofta filosofi och politik, och så ska det vara – informationsrevolutionen förändrar i grunden vår syn på ägande och konsumtion.

Men för digitala medier som inte tjänar några pengar – de allra flesta – gäller det att försöka dra in pengar, och att helst göra det idag. Och då tycker jag att det verkar klokare att förutsättningslöst testa affärsmodeller än att lyssna för mycket på krokodilerna i båda ringhörnorna.